UR FINEMANGENS ÅRSBÖCKER





1992: "HISTORIA, HYLLNINGAR OCH HISTORIER"

HISTORIEN OM STINA AV KEYLANDSSLÄKTEN FRÅN BJURBÄCKEN
- MOR TILL NILS KEYLAND

Stina var en stark, dominerande och mäktig kvinna. Hon bestämde om allt i huset och ville också gå i täten vid alla arbeten utomhus. Första fåran på joläpplelandet skulle hon sätta, första havreneken skulle hon ta upp, och vid slakten var det hon som stack grisen. Kanske hade hennes tidigare erfarenheter gjort sitt till att hon var sådan.

Som ung blev hon bortgift med en äldre man. Den händelsen och hur hon vann Pålstorpet berättade hon för sin sonhustru, som var mor till Agnes Keyland. Stina gick i ladugården och mockade efter korna då hennes far kom in tillsammans med ägaren till Pålstorpet.
-"Nu har vi varit till prästen och tagit ut lysningssedel för dej".
Stina kände väl till bonden på Pålstorpet. Hon var en liten tös då han lyfte upp henne och på rak arm höll henne på handflatan.
-"Detta skall bli mitt tredje gifte". Detta hände på gravölet efter den första frun. Och nu var den dagen kommen då den andra hustrun var död och Stina var giftasvuxen. Att fråga henne hade det inte varit tal om. Men Stina både vågade och kunde säga ifrån. Hon dängde gödselgrepen i ryggen på sin far så dyngan sprätte.
-"Nej, aldrig gifter jag mej med den gubbstackarn. Gå hänna!"
Att karlarna snabbt retireade var inte underligt, det underliga var att Stina gifte sig med gubben på Pålstorpet. Till sin sonhustru sa hon att hon fick ett par granna ullvantar av sin mor, svarta ullvantar med röda rosor. Men för min del tror jag att det snarare var en slug moders råd och övertalning, som drev på. "Gubben är gammal, då han är död blir Pålstorpet ditt", tänker jag mig att modern sa. Äktenskapet blev inte heller långvarigt. Maken dog och också deras barn, jag vill minnas att det var en flicka. "Så gick det minnet från mitt äktenskap", sa Stina. "Men Pålstorpet, det har jag kvar", lade hon till. Också under senare år sa hon ibland: "Pålstorpet är mitt, det har jag tjänat ihop".

Sedan satt hon där som änka på Pålstorpet. En dag kom det en friare från Gräsmark, och Stina och han kom överens om att han skulle åka tillbaka och hämta sina tillhörigheter. Efter några dar kom han med sina ägodelar på en arbetsvagn, det var ett litet skåp, ett par stolar och en soffa. På soffan satt ett gammalt par, det var hans föräldrar.
-"Inte ett ord sa du att du hade tocke bök", sa Stina, "gi dej hem till Gräsmark!" (Kanske fick de en kopp kaffe innan de reste). Men så efter en tid kom den som hon kanske hade väntat på, Nils Olsson från Öst i gårn. De hade gått runt åkern och sett hur rågen kommit upp, då han friade. Stina tog hans hand och sa: "Här har du hanna mi". De gifte sig, bodde en tid på Pålstorpet men övertog sedan Öst i gårn och flyttade dit. Nils var en lugn och foglig man, och därför blev inga hårda ord sagda dem emellan.

Underligt är, att bortåt hundra år efter sin död anförtrodde han sig att han inte alltid hade haft det så lätt. Jag hade av Agnes Keyland lånat en bibel med den gamla översättningen för att texta några ordspråk ur den, och där i Ordspråksboken eller i Syraks bok fanns ett kapitel som var understruket vers för vers: En argsint kvinnas vrede. Den bibeln hade tillhört Agnes farfar, Nils Olsson, och där hade han strukit under sådant som han hade upplevt.

Stinas sista år blev svåra. Hon bröt lårbenshalsen och blev sittande orörlig. Mest satt hon vid den öppna spisen rökande sin kritpipa. Ansvaret för hemmet hade hon måst lämna över till sin sonhustru, och hon fick finna sig i att arbetet gick henne förutan. Potatisen sattes, rågen skars, grisen slaktades och skinkorna röktes utan att hon gick i spetsen för det hela.

Elisabet Håkansson


* * *

Påverkad av skrifter, dock mest av en grann Arvikafru, övergår Alfred (Ekstam) i Haglycka till råkost. Brodern Johannes fortsätter med "vanlig mat" och drar litet av löjets skimmer över den rätt arbetskrävande råkosttillagningen.
En dag kommer han ned till Tomta, och med en särskild glimt i sina mörka ögon talar om att han hade ätit råkostfrukost.
-Ble Alfre gla da? frågades allmänt.
-Å, dä ble han fell inte, sa Johannes, dä va två rå siller ja åt opp!

1993: "GYLTERUD"

SMEDER OCH SMEDJOR I GYLTERUD

Den gamla grå bysmedjan som vi minns från vår barndom byggdes i början av 1900-talet av smeden Nils Andersson, bördig från Bosebyn i Gunnarskog. Den var liten, och smeden var liten och svart av kol och sot. En enda svag elektrisk lampa var de sista åren, förutom elden från ässjan, den enda ljuskällan. Fönstren var helt igensotade.
Det berättas att när smedens barn, Karl, Annie och Emma var små fick de efter skolans slut ej leka med jämnåriga, utan fick i stället turas om att dra i bälgen. När bönderna lämnade in jordbruks- och skogsredskap för reparation och lämnade nytt smidesjärn till detta, så var det när de hämtade de inlämnade sakerna påsmitt gammalt järn. Det nya behöll smeden för egen tillverkning.
Sonen Karl, allmänt känd under namnet "Sme-Kal", eller Sme-Kalle", byggde omkring 1940 en större träbyggnad på samma plats där den gamla smedjan stod. Där skulle huvudsakligen utföras bilreparationer, smeden Nils yttrade då "de tar brödet ur munnen på mig". Det blev dock inte någon större fart på bilreparationerna, biltätheten var inte så stor. Dåvarande taxeringsnämnden i Mangskog grubblade över hur Sme-Kal kunde försörja sig och sin familj på den minimala inkomsten och beslöt så småningom att gilla en fälla. Taxeringsnämndsordföranden, bosatt i Karlstad, bad Sme-Kal att under någon dag när han var i Mangskog reparera hans bil. Sme-Kal lovade och dag bestämdes. Bilen reparerades och när betalning för utfört arbete skulle erläggas begärde han en krona för arbetet. Bilägaren i fråga blev helt bestört över det billiga priset, varpå Sme-Kal replikerade
"-Nåja, en femtiöring då!" Han hade direkt genomskådat fällan.
År 1947 revs denna byggnad och Sme-Kal jämte hans nyblivne kompanjon Henry Levin från Brokerud byggde en större bilverkstad i betong, som tillsammans med taxirörelse skulle drivas gemensamt. Denna upphörde redan efter några år, varefter Lars Nilsson bedrev bilverkstadsrörelse och bensinförsäljning där innan han byggde nytt på annan plats i Gylterud, där även Sme-Kal en tid var anställd.
Henry Levin öppnade smidesverkstad vid gränsen mellan Gylterud och Brokerud och utförde där under några år arbeten åt traktens bönder och skogsägare. Smedjan försåldes senare och användes som garage, den brann ner till grunden natten till den 15 augusti 1960. Levin hade då öppnat smidesverkstad framme i Gylterud, den används numera som ägarens hobbyverkstad.
Om Sme-Kal som förut omnämnts i artikeln, kan nämnas att han under krigsåren 1939-45, då bensin ej gick att uppbringa, i början av dessa år egenhändigt tillverkade ett gengasaggregat. Detta var påmonterat en Volvo personbil med registreringsnumret S 109.
Anna-Lisa Andersson, Svea Johansson, Elly Eriksson, Verner Eriksson.

1994: "FJÄLL"

SÄTTERFLECKANE

I Sättra, den låga, vita stugan mellan Jarsla och Hôlte som fortfarande står kvar, bodde Ingjal och Krestin - allmänt kallade Sätterfleckane. De var systrar och kom någon gång på 20-talet från Abbôrrtjârnsfalla på Slobyskogen. Ingjal hade efternamnet Andersson, men Krestin hade varit i Amerika och där tagit sin gifta systers efternamn Dorell.
Krestin var den ljusa glada, full av upptåg och historier, hon hade schaletten knuten i nacken. Ingjal, den allvarstadiga hade alltid knuten under hakan. Att som liten gå med mor eller far och senare på egen hand få gå till Sättra, hörde till ljuspunkterna i det grå allehanda.
Sotar-Kjell uppfattade det inte riktigt så, när han som liten fått löfte av sin mor, att om du är snäll ska du få gå med till Sätterfleckane i kväll. Kjell var snäll som bara den, och det bar iväg. Men när han fick se "fleckane", som då kunde ha varit en 60-70 år, började han gråta, han kände sej gruvligt besviken på sina lekkamrater.
Från den lilla inbyggda verandan i Sättra kom man in i köket som låg mitt i stugan. Kom man då hastigt in (det var inte brukligt att knacka på dörren) kunde man få se Ingjal sitta framför spisen och röka sin lerpipa, hon tog glöd på en sticka från spisen och ödslade inte med tändstickor.
En liten historia om hur det kom sej att det på tidigt 30-tal blev korkmatta på golvet i det lilla köket:
Ingjal skulle fylla jämt, 70 närmare bestämt, och grannarna hade kommit överens om att en korkmatta skulle vara både nyttigt och roligt för Ingjal att få. Men hur skulle de få mått på golvet?
Jo, Elin och Albert Haglund, som kommit hem från Amerika och var i färd med att bygga nytt i Krokarna, gick till Sättra en kväll.
"-Ja", sa Elin, "kammaren behöver inte vara så stor, ungefär som köket här det skulle vara jämt lagom."
Krestin mätte kvickt upp köket exakt, och Elin noterade. Mattan inköptes och en dag när bytelefonen meddelat att Sätterfleckane inte var att vänta hem förrän kvällen, så gick Johan i Gärdselbråten dit. Han var allslags kär, allt från skomakare, slaktare, snickare till värd på begravningar. Johan lyfte ut en fönsterhalva för att komma in, och när Krestin och Ingjal kom hem var mattan på plats.
I det ljusa rummet åt söder huserade Krestin, bland prydnadsföremål och tavlor, små hyllor med porslinsfigurer som var "se men inte röra", och så symaskinen förstås. Krestin var sömmerska, bland mycket annat. Hon bakade också tårtor på beställning. Då gick man dit med ingredienserna, och för arbetet tog hon säkert inte många ören. Och så julgranskaramellerna inte att förglömma: Gick man till Krestin med 1 eller 2 kg socker, allt efter råd och lägenhet förvandlade hon det till små konstverk, klädda med krusat silkespapper i alla färger, ett sött bokmärke på de flata och guld eller silverspiral om magen på de runda.
Kammaren norr om köket var Ingjals. Den var lite mörk och trist, men lystes i någon mån upp av det vackra stjärnlapptäcke som hängde över bakstammen på utdragssoffan.
Ingjal hade sockersjukan (diabetes) och hon bar alltid en flaska med kålsoppa med sej när hon gick på dagsverken, och hela höstarna när hon följde Johan i Gärdselbråten i gårdarna på grisslakten. Jag minns henne väl när hon satt och skrapade och gjorde ren tarmarna (fjälstren). Ingen gjorde så god potatiskorv, fläskkorv eller köttbullar som Ingjal. Ibland kunde det bli sena kvällar och nätter innan hon gick hem i höstmörkret. En sådan kväll under krigsåren 39-40 var det mörkläggning och min bror Arne hade klippt till en pappbit som passade på ficklampan, med ett litet hål i. Med detta mästerverk lyste han vägen hem åt Ingjal.
På tal om kriget, det var inte alla som hade radio på den tiden, men Sätterfleckane hade anskaffat en dylik apparat och min far bland många andra tog för vana att gå till Sättra för att höra på 7-nyheterna, det var ju oroligt runt om oss.
Gräset på den lilla ängen väst om stugan räckte till vinterfoder åt en tacka, som brukade vara på sommarbete med våra får i Falla. Detta sommarnöje brukade resultera i ett eller två lamm fram på vårkanten, som väl inbringade några kronor förutom ullen av tackan.
"Kröstia" var en särskild anntimme för Säterfleckane. Då plockade de bär till en mjölsäck hos handlande Nilsson på Hagen. Det var inte så lätt att komma till bärfällena då som det är nu. Det var att gå till perse-dele, Alken och Svarthôle och bära hem på ryggen. Vid ett sådant tillfälle blev Krestin arshöggen (ormbiten) i benet, men hon hade tjocka hemstickade strumpor och Ingjal sög ut giftet med sin tandlösa mun. Det gick bra, de kom hem den gången också.
Krestin plågades mycket av återkommande gallstensanfall, och fick till sist ont åt hjärtat. Hon dog på försommaren 1941. Ingjal blev ensam, men inte länge. En novemberkväll samma år, efter en slaktdag i Slobyn, somnade hon in för gott i sin utdragssoffa.
Gerda Björkqvist
Fotnot: Systrarna, som egentligen var döpta till Ingegärd och Kristina, var födda 1865 resp. 1872.
Kenneth Larsson

1995: "LÖVNÄS/ÅSTENÄS"

DET HÄNDE SIG.

I en vacker dunge öster om sjön Mangen, längst bort på Grytteruds ägor mellan landsvägen och sjöstranden ligger Saras grav. Det vi vet om platsen är av legenden och vi låter denna berätta. Sara, en bygdens dotter, ung och älsklig ligger begravd här. Hennes tragiska öde beskrivs olika, men tydligen gick det med henne som med många andra.

"I träldom och förnedring din rygg skall du kröka
som slav och som sköka
en gång för din vekhets skull.
Ty, den som drömmer vackrast och den som blickar
mildast, brutalast och vildast
skall brytas mot jord och besudlas med mull".

Det blev ett barn "lagt i lönn," rannsakan och dom till livets förlust. Sannolikt gick hon domen i förväg, eftersom hon enligt sägnen jordades i stillhet utan jordfästning, i ovigd jord i sin hemgårds mark som sed var. Hårda lagar rådde denna tid. Färden till platsen tycks ha skett efter klövjemetod, ty det berättas att kistan var fastbunden med vidjeband på stänger. En präst lär dock ha varit närvarande, ty en av de närvarande välsignade den döda för alla korgar bär hon plockat och gett bort i bygden. Prästen uttalade då sin glädje över att något vackert var sagt även vid denna grav.
En lång tid efter detta gick en annan vandrerska från en grannsocken till Mangskog landsvägen förbi Saras grav. Då hon litet längre fram på vägen kom till Lell-Olas-lanne, ett av nejdens vackraste strandpartier, vek hon av från landsvägen in i en björkhage varifrån hon sågs springa i sjön. En närboende rådig kvinna skyndade till och förde den olyckliga i land, hon var dock redan död och alla upplivningsförsök var förgäves.
Under sina färder mellan Slorudsborg och Mangskogs prästgård, ej långt från den senaste händelsen, gick Fröding förbi dessa ställen. Händelsen om Sara och den unga flickan som råkat i olycka "för sin unga kärleks skull" hörde skalden säkerligen talas om i prästgården och rördes av de olyckligas öden.
Går man ännu i denna tid, sjuttiofem år efter sista händelsen, landsvägen utefter sjön Mangen och hör vindens sus i säven och böljornas svall mot stranden kommer osökt tanken på Frödings
"Säv, säv susa, våg, våg slå."

Efter Alfred Bryntesson


* * *

REINHOLDSFORS STÅNGJÄRNSHAMMARE

I dagligt tal kallades alla byggnader med omnejd för Bruket, eller Åstenäsbruket. Namnet Reinholdsfors fick det av bruksägare Reinhold Löfman, ägare av bl.a. Brunsbergska Verken. Hammaren nr 1 anlades 1761 efter att Brunsbergska Verken köpt 7/20 delar av Åstenäs hemman. I uppgörelsen ingick att de nya ägarna skulle flytta och nybygga Åstenäs husbehovskvarn 100 meter uppströms i älven. Kvarnen låg då på den plats där hammare nr 1 byggdes. Även byggande av damm med körbro ingick i avtalet (till kvarnen). År 1842 utökades rörelsen med hammare nr 2. Hela rörelsen övertogs 1863 av Borgviksbolaget. På 1870-talet, möjligen 1880 lades rörelsen ned. Reinhold gjorde konkurs långt tidigare. Invid smedjan låg stora kolhus dit traktens bönder körde kol på vintern för hela årsbehovet.
Smedjan på bruket, som var den centrala byggnaden varomkring allting kretsade, var en byggnad 20 gånger 32 alnar stor. Den måste vara kraftigt byggd för att tåla påfrestningarna, och var delvis en meter nedsänkt i marken. Vattenhjulets lager av sten fanns kvar till 1950, släta och fina efter många års användning. Hjulbäcken var också kvar, murad av gråsten hela vägen tills den mynnade i älven i höjd med nuvarande spång in till kraftstationen. Själva smedjan rymde förutom hamrarna två härdar, där järnet upphettades före smidesproceduren. Två smeder med långskaftade tänger hjälptes åt att frakta järnet från härden och hålla det rätt under hamrarna. Det dånade våldsamt i smedjan, varför smederna så småningom blev halvdöva. Städet måste vara stadigt, men svårast var det att få hammarskaftets bakre lagring säkert förankrad. Här var också de stockar fästade, som stoppade hammaren medan järnet värmdes. När vattnet stängdes av slog hammaren några extraslag, om den inte hindrades av låsningen. Vanligast var att hammaren gjorde fyra slag för varje varv vattenhjulet gjorde.
Sommartid hade smedernas barn arbete med att plocka sniglar, som användes som smörjmedel till vattenhjulens stenlagring. Fläsksvålar hade man bara i undantagsfall råd att smörja med. Dem kokade man soppa på och åt upp, eftersom det ju var ont om mat. Ovanför smedjan gick den så kallade smebron över älven. Den var inte bara bro utan också damm. Bron har idag delvis rasat eftersom ingen tagit ansvar för underhållet. Så länge flottningen pågick ålåg det flottningsföreningen att underhålla bron, som särskilt på vintrarna var livligt trafikerad då det många år kördes ut mängder med virke till upplagen vid älven, just där smedjan stått. Som det syns på brokaren hade bron tre öppningar. Det första norrifrån räknat var intaget till smedjans vattenhjul, och den stora mellersta öppningen var damm med luckor för avtappning av överskottsvatten. Den södra öppningen gjordes 1923 för att ge plats åt tuben till kraftstationen. På bron var det alltid ett flottningspass så länge flottningen pågick. Undertecknad har själv tillbringat några flottningssäsonger här.
John Andersson
* * *

1996: "TOBYN"

ENSAMSTÅENDE GRANNAR

Det fanns så många som inte hade några anhöriga att bo hos, utan de var ensamma i sina små stugor. Jag har en mycket klar minnesbild av hur det var hos var och en av dessa.
Den som bodde närmast oss var väl Fredrik i Lillstuga. Han gjorde näverkontar, säckar av näver åt folk. Jag minns att mitt på golvet i köket stod en trebent stol, en sådan som går att skruva högre och lägre, den var målad i klarblå färg och uppskruvad till "lagom" höjd. Därpå stod det alltid ett vitt och blåflammigt gammalt "nattkärl", så fullt det kunde vara. Det var väl gubben Fredriks "bekvämlighetsanordning".
Strax söder om mitt hem bodde Johannes på Ku'el (Kullen). Han talade alltid för sig själv. Jag vill minnas att han hade varit i Amerika, och blivit förmögen. Han var också snål därefter! Jag såg aldrig mer än två maträtter. Den första var havregrynsgröt, som han kokade i en hög smal järngryta som alltid stod på spisen. Den hade aldrig varit diskad, utan såg ut som en väl inrökt pipa med ett litet hål i mitten. Den andra maträtten var stora kakor hårt bröd, som han bröt sönder och lade i blöt i vatten och åt med en träsked.
Nästa stuga beboddes av en trevlig gammal gumma. Hon hette Marja och stugan var Åkerbråten. Hon talade också för sig själv. Jag brukade få följa med Mor till dessa gamla med en mjölkflaska, ett par kakor och några ägg, det var alltid roligt. När vi kom utanför dörren trodde vi att huset var fullt av "främmat" (gäster), men när man knackade på visade det sig att det var Marja som gick omkring med en brinnande törvedssticka och lyste i något skåp i "kôven" (köket). Det var ett rent under att inte dessa gamla tände eld på både sig själv och stugan. De flesta av dem rökte också i kritpipor, särskilt gummorna. Varje gång jag hämtade pensionen åt Marja, så skulle det köpas "tobakspalt" och två kritpipor. Pensionen var 17 kronor, men jag tror det var för ett kvartal.
Lite längre bort bodde Karl i Haga. Hans hustru Emma och en son dog i lungsot. Karl förtennade grytor och kastruller, gjorde vispar av ståltråd och försörjde sig väl på det viset. Han var också med i flottningen så länge han orkade.

Kari på Skabben bodde i ett rum med öppen spis, någon kokspis hade hon inte. Jag minns hur sotig kaffekokaren var, som hängde på en stång över glöden. Hon hade en gammaldags skänk med klaff där hon dukade kaffet, och klippte sockerbitar av ett sockertoppsstycke. Fägnaden bestod alltid av bröd från någon grannstuga, som hon sparat innanför blusen! Hon fiskade mycket, och ute på väggarna hängde långa "klykor" med rensad abborre och bäckforell som skulle torkas och sparas för vinterbehovet. Ett hörn i rummet var packat med ved och pinnar som hon burit hem från skogen. Kari brukade karda och spinna ull åt folk, och fick väl därigenom en och annan matbit.
Så var det Britta i Dammänga. Hon hade varit i USA i sin ungdom, jag minns att hon kallade spisen för "stove" och vattenhinken för "pail". Hennes hus bestod av ett rum, det var jordgolv och väggarna var vitkalkade. Hon hade också vedförråd i ett hörn av rummet, där det låg en stor hög med avsågade trädgrenar. Men hon var alltid noga med att hålla rent, både sig själv och i huset. På huvudet hade hon jämt en röd nattmössa av flanell. Britta räknades som mycket skicklig i att spinna lingarn, så hon spann åt så gott som alla, till damastdukar mm.
Sven på Bränna var den som gjorde likkistor, Jens på Skabben gjorde skor och lagade och halvsulade. Min Far gjorde skor åt oss alla på förjulen, men när jag blev äldre så skulle det vara "köppjäxor". Glädjen när jag fick mina första pjäxor minns jag än, jag var 14 år gammal. Det är egentligen synd om barnen nu, de kan nog aldrig bli så "överlyckligt" glada åt något nu för tiden som man var i min barndom.
Ni frågar hur det var för dem som var olyckliga nog att få "oäkta" barn. Ja, det borde nog berättas av någon som "råkat i olycka", som det hette, det kan nog inte beskrivas av någon annan. På 40-talet var det några flickor här i bygden som var med i en religiös förening. En av dem blev med barn, och skulle gifta sig med barnets far. Hon måste stå på knä och bedja både Gud och hela församlingen om förlåtelse. "Den som är utan skuld, han kaste första stenen" tror jag att det står. Det är en så stor skillnad mellan förr och nu. Det fick absolut inte talas om något som hade med sex eller dylikt att göra i min ungdom. Allt var synd och skam, så varken min Mor eller andra mödrar talade om en så naturlig sak som att man skulle få menstruation när man blev i 12 - 13-årsåldern. Aldrig visades kärlek öppet, allting blev hemligt och mystiskt.
- Signe Tholén f.1912

1997: "SALUNGEN"

DEN VÅDLIGA JAKTOLYCKAN

Ofta när man tänker tillbaka på händelser som ägt rum för länge sedan, önskar man: - Tänk om den eller den levat och kunnat berätta om förr i tiden!
Nu är det meningen att jag skall försöka ge en skildring över ting som jag hört berättas eller minns. Jag börjar med att berätta om älgjakten vid Hundfallet som slutade så tragiskt, årtalet har skiftat med olika berättare och nu finns ingen att fråga.
Det måste ha varit före 1910. Älgjaktslaget satt utanför stugan på Hundfallet och tog igen sig mellan dreven. Där fanns två bröder från Där Nole; Einar och David. Som vanligt är så tittade man på varandras gevär, kanske lade man an på prov. En yngre man, Alfred, gjorde också så. Han hade frågat ägaren, som försäkrat att vapnet var oladdat. "Då skjuter jag väl då" sa han och tryckte av. Han borde ju ha riktat vapnet uppåt, och i synnerhet inte mot folk. Men bössan var laddad med hagelpatron och två personer blev träffade i axeln, sidan av bröstet och i armen. Det tycks ha blivit lika skador på dem båda. Det var just dessa bröder, David och Einar, som blev träffade av hagelsvärmen, och det var den ene av bröderna som ägde geväret. Men det kunde ha blivit värre än så! En morbror till de skadade, Anders i Haget, satt i skottlinjen även han, dessutom närmast. Just i det ögonblick när skottet gick av hade han böjt sig ner för att knyta skosnöret, han kände då suset av hagelsvärmen just bakom nacken. Det blev en uppståndelse, så högljudd att den hördes ända till Kosterud (Nytorp), som är beläget åtminstone 2-3 km därifrån (se avståndet på kartan). Mor Krestin sände iväg hemmavarande karlar för att utröna vad som hänt.
I den stora förvirringen kunde ingen bedöma hur stora skadorna egentligen var, men det måste ha sett fruktansvärt illa ut. Det gällde nu att komma under läkarvård. Hade detta skett i dagens läge med moderna hjälpmedel som telefon, ambulans och akutmottagning, hade de säkert varit under vård inom en timme. Då fanns inget av detta och vägförhållandena var eländiga. Körvägen de första kilometrarna var så stenig och ojämn att det skulle ha blivit rena tortyren att forsla de skadade på hästskjuts, det blev i stället till att göra bårar och bära de första kilometrarna, sedan fick de skadade bäddas ner i vagnar och fortsätta till järnvägsstationen i Edane, nu med häst.
Katrina på Hundfallet, härdig och i sina bästa år, följde med som sköterska, ett tufft jobb. Pojkarna hade säkert svåra plågor och var chockade av händelsen. Men omtänksam som Katrina var så hade hon tagit med en butelj vin eller brännvin så att hon kunde ge dem en slurk när plågorna blev för svåra. Resan till Edane tog tid och först följande dag kom de med tåget till Karlstad och vidare till lasarettet där.
Pojkarna kom så småningom hem fullt återställda, men levde bara några år efter olyckshändelsen. Det sades dock att det inte var några sviter efter vådaskottet - dödsorsaken torde ha varit "spanskan" eller lungsoten.
Men den olycklige skytten? Han reste till Amerika och hördes aldrig av.
John Nyqvist

Fotnot: Här tvingar oss nyfikenheten till en titt i Mangskogs kyrkobok. I dödbok 1909 står: 10/9 i övre Slobyn: David Emanuel Pallin, född 20/4-1893. Död av hjärnhinneinflammation efter skottsår i huvudet genom olyckshändelse. Död och begravd i Karlstad. Föräldrar: Erik Pallin och Stina Andersdotter.
(Familjen bodde i Mellansjöarna, Slobyn).
Kenneth Larsson


1998: "SLOBYN"

STORPERSTORPSDRAMAT

Även till skogsbygden Mangskog spreds nyheter från andra trakter av vårt land. Daglig eller varannandagsupplaga av tidningar fanns i nästan alla hem och därmed kom världen därutanför betydligt närmare.
Tidningsartiklar om brutalitet, våld, mord och bränder satte fantasin i rörelse, man talade om Salaligan med Samuelsson och Turneman som ledare och om "Bildsköne Bengtsson" och "Tatuerade Johansson" och nog steg spänningen åtskilliga grader när djungeltelegrafen förkunnade att de två sistnämnda varit synliga i Gräsmark och nu var på väg mot Mangskog, närmare bestämt Tobyn.
Så plötsligt en dag uppenbarar sig två okända män i bygatan. Folk stannar till, undrar och drar sina slutsatser. Allt stämmer, det är de två efterlysta kumpanerna - den bildsköne och den tatuerade. Nu stiger spänningen ytterligare i trettiotalets Tobyn - goda råd var dyra, vad som helst kunde ju hända!
På Bråten - byns centrum - fanns telefon, och man larmade landsfiskalen i Arvika. Ordern från honom var att jaktlaget skulle budas, varför Nils på Mon samlade ihop sina älgskyttar. Under tiden hade de bägge främlingarna gått skogsvägen mot Slobyn. Några modiga män fick i uppdrag att på avstånd och utan att bli upptäckta följa efter dem, för att utröna vart de tog vägen. På Storperstorpet på Slobyns ägor förberedde de två sitt nattkvarter.
Nu hade landsfiskalen hunnit till Tobyn och denne, jämte Nils, ordnade när mörkret lagt sig omringning av stugan. Sedan älgjaktslaget ordnat sin gruppering gick de bägge mot stugan, och när de kom till torpet såg de att de bägge männen satt och spelade kort i skenet från brasan, potatisskal vittnade om att en enkel måltid ägt rum.
Nils berättade efteråt att han inte kände någon rädsla när han och myndighetspersonen från polisen steg in i köket, "-för jag hade ju min revolver innanför skinnjackan". Revolvern var han ägare till sedan sin USA-vistelse. Främlingarna blev förstås häpna över all denna uppståndelse med polis och folkuppbåd, men de kunde, som det numera heter, legitimera sig och visa att de bara var vanliga hederliga luffare. Sådana var inte så ovanliga på den tiden.
Deras mening var att söka sig ner till Slobyn, men de ångrade sig och gick tillbaka till Tobyn och gjorde där ett ärevarv genom byn. De vandrade från stuga till stuga, tog av sig mössorna, bugade sig och tackade för den uppmärksamhet som byns innevånare visat dem. Säkert såg de det komiska i det hela.
Anna-Lisa Andersson


BOVJAKTEN VID STORPERSTORPET FICK EN FORTSÄTTNING


När det kom ut på bygden om älgjaktslagets polisiära insats så fick ryktena ny näring och på flera ställen hade ju personer som uppträtt underligt och skyggt observerats, det blev ju så att säga ringar på vattnet. De som hade skämtlynne kunde också utnyttja situationerna till att skoja med folk, detta framkommer ju i Gylterudsboken i Urbans skildring om "Örvass-koja".
Men i allmänhet var nog befolkningen bekymrad över att de storförbrytare som härjade på andra platser i landet skulle hitta vägen till dessa trakter, på flykt undan polis och rättsväsende. Detta var nog orsaken till att slobyborna noggrant lade märke till den främmande personbil som emellanåt syntes på olika vägar där. Ryktet fann vägen nedöver socknen, vilket gjorde att de blev mer observanta än i den vanliga vardagslunken.
En mörk höstkväll kom en helt okänd man in i en avlägset belägen gård i Gylterud, när han kommit in sade han "Det kommer en fin man in här strax, uppträd nu hövligt". Men det fanns mycket folk i huset, både bofasta och grannar, detta gjorde att de båda fann det klokast att försvinna.
Några dagar senare greps Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson av den norska polisen och överlämnades till svenska myndigheter.
Vid rekonstruktion av de bådas förehavande framkom, enligt polisrapport, att under den för mangskogsborna aktuella tiden bägge vistats just i de trakterna. Den bil som under samma tid varit synlig i Slobyn, syntes aldrig mer.
Hade jaktlaget haft tur kunde de fått gripa detta kända förbrytarpar, som ju var något mycket mer än vanliga luffare.
Året var 1934 och händelserna gav säkert upphov till många samtal i stugorna under de mörka höstkvällarna när man "kurade skymning".
Verner Ericsson


1999: "RINNEN"

RINNEN - JORDBRUKSHEMMANET


Rinnen ingick förr i hemmanet Grytterud, tillsammans med Lövnäs. Länge stod Rinnen under Grytterud i kyrkboken, man måste långt in på 1900-talet för att se Rinnen som egen rubrik. Enligt Jösse härads ortsnamn kommer ordet Rinnen av Rinde, som betyder jordrygg, syftande på grusåsen som dominerar hemmanet. I gamla kyrkböcker nämns också ofta namnet Kyrkåsen - en plats vi känner som gården invid nuvarande Prästgården. Men förr fanns ingen kyrka i närheten, så Kyrkåsen före nuvarande kyrkans uppförande var just grusåsen i Rinnen med dess bebyggelse i närheten av gamla kyrkan.
Geografiskt är Rinnen inget stort och betydande hemman, men när man tänker efter vad som finns och har funnits av aktiviteter i gården så torde det vara Mangskogs mest innehållsrika by; här finns skola med sporthall, bibliotek, Folkets hus, fotbollsplan och sjö med badplats. Här har funnits kyrka, affärer, stora bondgårdar, linbana, såg, flera grustag, flottning med mycket mera.
År 1760 finns 8 familjer i gården, varav 2 på Kyrkåsen, omfattande 44 personer. 1890 fanns ungefär lika många personer kvar i gården, fördelade på 10 familjer, någon familj hade väl då rest till Amerika. Vid mitten av 1980-talet finns fortfarande 10 hushåll kvar i Rinnen, men antalet personer är endast 24.
I Rinnen finns inga fattiga finnättlingar, den första befolkning jag hittar i kyrkoböckerna (från mitten av 1600-talet) verkar ha nära släktskap med Brunskog och då särskilt Fåläggområdet (Byn, Mölnerud, Ragnerud).
Den bördiga jorden kanske är orsak till att här funnits så få torp, någon näringsfattig jordbit till en torparfamilj var inte lätt att hitta... Så vår vanliga innehållsrika torpinventering saknas i denna bok, men gott om människoöden finns det ändå att skriva om från denna "centralort" i Mangskog.
Kenneth Larsson

2000: "BJURBÄCKEN"

ISRAELS KVARNAR


I husgrunden vid Pålstorp är en sten inmurad vid nordöstra delen av byggnaden. I denna syns det tydligt att det är ett ämne till en kvarnsten, då ytterkonturen har ett mått som var vanligt i de skvaltkvarnar som man hittat i trakterna häromkring. Här har då sannolikt verkat en kvarnbyggare, men vem? I Salungen fanns två skvaltkvarnar som bägge kallades för Israels kvarn, en i bäcken som kommer från Olstjärn och med utlopp i Salungen, den andra strax väster om Källarshaget i bäcken som rinner ner till Ristjärn. Det har tvistats om vem av dessa som har varit Israels kvarn. Troligen är det bägge två, då dammanläggningarna har samma konstruktion som även finns på andra platser här i trakten, det är alltså troligt att det inte bara är dessa två som Israel har byggt.
Vem var då denne Israel? Även här är det två att välja på: Vi börjar med Pål Mattsson som var född i Salungen 1649 och gifter sig till Bjurbäcken med Britta Israeldotter, född i Bjurbäcken 1659. Denne Pål Mattsson är enligt Karl F. Lindahl den som upptar torpet Pålstorp. Pål och Marit får en son som är född på Pålstorp år 1684 och har namnet Israel Pålsson - så långt är allt väl. Men så dyker en annan Israel upp, nämligen Israel Larsson född i Bjurbäcken år 1624, son till pionjären Lars Månsson Lattinen född i Finland 1580. Min teori är att denne kvarnbyggare är Israel Larsson eftersom han är svärfar till Pål Mattsson, och denne Pål bygger ett torp och kanske redan till detta bygge använder den förut nämnda stenen, som av någon anledning inte blev någon kvarnsten.
Vem av dessa två som var kvarnbyggare överlåter jag åt läsaren, det viktigaste är ändå att vi fått belägg på att det tillverkades kvarnstenar i området där skvaltkvarnar byggdes, och att de inte "importerades" från något annat håll som en del gör gällande.
Kjell Hallberg

NILS KEYLANDS FÖRFÄDER

1
Keyland, Nils. Född 28 mars 1867 i Östigårn, Bjurbäcken, Mangskog.

2 f
Olsson, Nils. Född 16 oktober 1824 i Stenserud, Gräsmark.

3 m
Andersdotter, Stina. Född 4 november 1820 i Bjurbäcken, Mangskog.

4 ff
Nilsson, Olof. Född 12 augusti 1797 i Stenserud,Gräsmark.

5 fm
Olsdotter, Kjerstin. Född 1801 i Hult,Gräsmark.

6 mf
Mattsson, Anders. Född 5 maj 1782 i Bjurbäcken, Mangskog (S).

7 mm
Jonsdotter, Maria. Född 1 december 1794 i Treskog, Gunnarskog.

8 ff f
Olofsson, Nils. Född 1774 i Stenserud, Gräsmark.

9 ff m
Nilsdotter, Marit. Född 19 mars 1771 i Kymstad, Gräsmark.

10 fm f
Jonsson, Olof. Född 24 december 1770 i Hult, Gräsmark.

11 fm m
Jönsdotter, Kjersti. Född 1761 i Trötvik, Gräsmark.

12 mf f
Ersson, Mattes. Född 1747 i Bjurbäcken, Mangskog.

13 mf m
Olsdotter, Mali. Född 1761 i Humsjön, Mangskog.

14 mm f
Jansson Levin, Jon. Född 1773 i Lövhöjden, Treskog, Gunnarskog.

15 mm m
Persdotter, Kierstin. Född 9 november 1770 i Håkanstomta, Treskog, Gunnarskog.

16 ff ff
Mattsson, Olof. Född 1736 i Stenserud, Gräsmark.

17 ff fm
Andersdotter, Gjertrud. Född 1735 i Kymstad, Gräsmark.

18 ff mf
Jönsson, Nils. Född 8 september 1730 i Kymstad, Gräsmark.

19 ff mm
Jonsdotter, Marit. Född 15 november 1733 i Trötvik, Gräsmark.

20 fm ff
Olsson, Jon. Född 1749 i Norra Västerrottna, Gräsmark.

21 fm fm
Olofsdotter, Marit. Född 1753 i Hult, Gräsmark.

22 fm mf
Nilsson, Jöns. Född 16 december 1722 i Kymstad, Gräsmark.

23 fm mm
Persdotter, Ingeborg. Född 4 januari 1731 i Gräsmark.

24 mf ff
Mattsson Cailan, Erik. Född 1708 i Där Öste, Bjurbäcken, Mangskog.

25 mf fm
Mattsdotter, Maria. Född 1705 i Bjurbäcken, Mangskog.

26 mf mf
Andersson, Olof. Född 7 december 1740 i Humsjön, Mangskog.

27 mf mm
Nilsdotter, Kari. Född 1737 i Söderlitorp, Linna, Gräsmark.

28 mm ff
Jansson Levin, Jan. Född 28 augusti 1745 i Treskog, Gunnarskog.

29 mm fm
Jonsdotter, Karin. Född 1 mars 1746.

30 mm mf
Källarsson, Per. Född 26 februari 1732 i Treskog, Gunnarskog.

31 mm mm
Ersdotter, Kjerstin. Född 1741 i Treskog, Gunnarskog.

(Kenneth Larsson)

2001: "GRYTTERUD"

KYRKVANDRINGEN

Denna händelse tilldrog sig 1916. Det var en stor kyrklig högtid i Mangskog med biskop och ett flertal präster samlade. Detta har berättats av pojken som var med, och en av orsakerna till att den tas med i denna bok var att samtalet skedde i stort sett inom Grytteruds hemman.
En av kyrkvärdarna var tillsamman med ett av sina barnbarn på väg till kyrkan och färdsättet var då, liksom de flesta gånger, apostlahästarna. De upptäckte då att prosten Nyrin, bördig från Nytomta i Rinnen, med sin gamla mor gick före dem på vägen. Kyrkvärden säger då till barnbarnet:
"Nu går vi att sakte, ja vill inte bli i följe mä prosten."
Men prosten han gick ännu saktare och det oundvikliga inträffade; de hann ifatt dem. Prosten lyfte artigt på hatten och sa:
"Så bra att få sällskap med kyrkvärden till kyrkan!" och kyrkvärden svarade.
"Nä vi feck se prosten så sa ja att nu skynner vi oss så vi får följe, ja dä ä allti rolit å råke prosten."
När de så närmade sig prästgården sa prosten;
"Nu så skall vi präster samlas här för biskopen vill träffa oss, men jag hoppas att kyrkvärden tar hand om mor och hjälper henne till kyrkan!" Kyrkvärden svarade:
"Dä gär ja så gärne, dä ä rolit å få järe prosten e tjänst."
När så prosten vänt dem ryggen och gått upp mot prästgården säger kyrkvärden till pojken:
"Nu får vi att skynne oss!" Men pojken svarar förvånat:
"Men vi ska ju hjälpe den gamle te körka." Svaret kommer fort:
"Gamle kärnger får att klare sä sjal, ja har ânne å järe."
De två försvann hastigt från prostens mor, kanske kom någon dåtidens samarit och hjälpte henne till kyrkbänken. Om prostens och kyrkvärdens umgänge i fortsättningen har ej berättats.
Anna-Lisa Andersson/Verner Ericsson

SKOLVÄG OCH VÄGBYGGE

Min första skolväg från Fjällstorp till småskolan i Betania var gamla landsvägen genom Takene över "Löckjala".
"Så hände sig på den tiden" att en ny väg skulle byggas från Grytterud till Treskog. Det stakades flera förslag på sträckningar från Grytterud, bl.a. ett som började någonstans där villorna Björkåsen och Björkebo nu ligger, men våra dåvarande "översåtar" bestämde sig för alternativet från Älvvik. Bygget påbörjades 1934, alla inkvarteringsmöjligheter togs i anspråk av vägarbetare, som kallades för AK-are (förkortning för något som jag tror betydde arbetslöshetskommission).
Vi skolungar tog nog den påbörjade vägbiten mellan Älvvik och Hårdstuga tidigt i bruk av nyfikenhet, då det var en del rörelse på gång i samband med anläggandet av den nya bron - eller rättare trumman - över "môsdike" söder om Hårdstuga. Det drevs ner plank i marken som en invallning där trumman skulle placeras och vattnet pumpades bort med en pump som liknade en stor gryta med en lång pumpstång som drevs av AK-are.
Så skulle jord och "lergôr" bort, varvid "grävskopan" (bestående av spadar och skyfflar) från botten fick utföra detta i omgångar - först upp på en avsats, sedan fick nästa åkare skotta vidare. Både den här omnämnda trumman och övriga gjordes av stenblock som baxades på plats med stubbrytare och järnspett och placerades på underlag av stabilt virke. Stenblocken, som kilades ur något lämpligt berg, kördes fram med häst eller t.o.m. så moderna maskiner som lastbil.
Det bör kanske också nämnas att hålen som behövde borras i berget för att kunna kila ut stenblocken borrades för hand med stenborr och slägga.
Arne Sällström

2002: "TAKENE"

LUNDBY FÖRR OCH NU

Långt tillbaka fanns en affär på Kyrkbråten, inte att förväxla med den som blev Konsum Lundby som Karl Westling i Edane startade. Westling blev första föreståndaren vid Lundby och Hildur Bergström, syster till Signe Där Sö i Lövnäs, arbetade som biträde. Efter några år blev det Johannes på Solvind (Granliden) som fortsatte fram till början av 1920-talet då August Nordberg flyttade från Kulltorpet till Sockenstugan. Då blev det han och döttrarna som skötte rörelsen i många år. Lokalen var från början en nedlagd snickarverkstad, tillika kyrkstallar som byggdes om till lämplig lokal samt magasin. Stora stugan kallades på den tiden Karlstrandsgården.
Vi som var barn på 1930-talet kommer väl ihåg en grön liten lastbil som kom en gång i veckan. Chaufför var Hjalmar Andersson från Koppra i Edane och han körde ut varor till de tre affärerna i Mangskog.
Det var på självhushållningens tid då det mesta fanns i källare och visthusbodar. Kalvar och grisar slaktades, potatis och grönsaker odlades på varje bondgård, mjölk kom från ladugården, grädden blev till smör, av råg, vete och havre blev det mjöl. Det bakades hemma. Jag kommer ihåg att husmödrarna hade olika bakdagar, tog det slut på det ena stället lånade man av varandra. På så vis blev det ombyte - någon hade grov kaka medan andra hade vitt bröd. På samma gång blev det en kontakt med grannen.
Nu är det en enda affär kvar i Mangskog, Konsum är borta för längesedan. Åke Söderqvist arbetade upp affären som blev till ICA Lundby Livs, och nu är det Agneta och Erik Bäckefjäll med personal som driver butiken där allt finns att köpa.

En liten grön lastbil skulle inte klara av att få fram varor. Så här ser leveranserna ut en vecka i början av 2002:

ICA-bilen, tisdag och torsdag
Pågens
Pååls
Allbröd ibland
Scan, kan komma 3 gånger, oftast 2 (med buss)
Skogaholm, 5 dagar i veckan (med buss)
Nordells, 5 dagar i veckan (med buss)
Åbro, dricka
Pripps, dricka
Milko, mjölkbilen, 5 dagar i veckan
Anna-Lisa Andersson

8. TALLHOLMEN, DANSBANA

Början av 1940-talet minns man inte som någon drömtillvaro precis: Ute i Europa rasade andra världskriget, och inte nog med det – det var de kallaste vintrarna i mannaminne. Närmare norska gränsen låg militärer förlagda, och här i Mangskog var luftbevakning posterad.
Nöjen fanns det inte så gott om, men någon tältbio slogs ibland upp vid fotbollsplanen. Men vad skulle man göra när danslusten satte in? En dansbana var en dröm, men var skulle man få material till en sådan när allt var ransonerat, och folk inte hade mer än de själva behövde. Men diskussionerna pågick, och nådde snart till David Engström i Brokerudsänga. Och som den generösa människa han var, så skänkte han virke till en dansbana som kom att ligga vid Tallholmen - på Johan på Högens mark tror jag. När så virket fanns var det många frivilliga krafter som kom väl till pass, och det dröjde inte länge förrän dansbanan var klar.
Musiken till dansen var inget problem eftersom det fanns gott om musikanter i Mangskog. En av de yngsta dragspelarna som spelade där var Nisse Skansen, han var bara 16 år när han började sin musikaliska bana som vi njuter av än idag.
Andra som stod för musiken till de danslystna ungdomarna var bl.a. Karlbergs trio, Gujs trio, kusinerna Gösta och Karl-Erik Björn med sitt band och Alexanders som bestod av Tage Där Sö i Lövnäs samt Ivar och Axel (Alexandersson) Där Sö på Brokerud. Ibland på somrarna kom det zigenare till socknen med sitt tält. De brukade stanna en vecka, och då var det dans varje kväll. Rickard Reinholds hette också en trio som spelade ofta vid Tallholmen.
Man behöver inte betvivla att det dansades varje dans, en ”dansös” talade –om att hon slet ut ett par skosulor vid varje danstillställning. Då gällde det att få in skorna så långt under soffan som möjligt där hemma så att inte föräldrarna såg att det nästan inte fanns några sulor under skorna, för att sedan få dem till skomakaren så fort som möjligt.
På söndagseftermiddagen kunde det hända att riksspelmannen Adolf Söderqvist, Oskar Andersson i Rönninga i Åstenäs och Arne Fritiofsson på Mobråten i Tobyn spelade upp till gammeldans. Hade man ingen levande musik så gick det bra med en grammofon.
Nu hade ungdomarna blivit så duktiga att dansa, så 1943 anordnades en danstävling som vanns – i hård konkurrens – av Inga Persson (Westergren) och Axel Johannesson (Överhagen).
De som inte var så intresserade av dansen, kunde gå in i Hårdsstuga där Marta och Sven Back hade kafferörelse. Kunde det tävlas i dans, så ville de inte vara sämre i kaffestugan – där blev det tävling i bakelseätning. De som gick till finalen var Ingvar Levin och Sven Eriksson (Nytomta i Slobyn) där Ingvar avgick med segern - 25 stycken. Hur han mådde efteråt, kan man bara tänka sig…
För min del blev tallholmsdebuten 1950, det var ju så att man måste ha ”gått och läst för prästen” innan man fick gå på en offentlig dans. Ska jag vara riktigt ärlig, så hjälpte mig min syster Karin ibland. Hon talade om för mamma att det behövdes folk till kiosken, och då fick jag följa med henne. Men eftersom jag älskade att dansa, så dröjde det inte länge innan jag hade bytt bort mitt ”pass” till den snälle Gösta Där Sö i Slobyn, med löfte att komma tillbaka till pausen. När dansen var slut dök vår storebror Ingemar av någon underlig anledning upp för att se till att hans systrar gick raka vägen hem.
Ingen minns riktigt säkert när Tallholmen lades ner, troligtvis var det 1953.
Marit Magnusson

2003: "HUMSJÖN"

MAJ-BRITT SÄRNBLAD BERÄTTAR

Vi i familjen Särnblad kom 1925 till Humsjön från Sunne. Då fanns sex gårdar i Humsjön: Jonastomta, Hagen och Håkanstomta var arrendeboställen under Billeruds AB, Lycka, Tomta och Där Nere var egna hemman.
Vi bodde på Jonastomta - pappa Joel, mamma Elin samt barnen Greta, Axel, Anna-Maja, Inga och Maj-Britt. Vi hade fyra kor och en häst, samt gris förstås som vi slaktade till jul. En kalv hade vi oftast, som blev mat till midsommar.
I Hagen bodde Johannes Zetterlund med makan Hilma, barnen Emanuel (”Malle”), Viktor, Anna och Helge. Där fanns 3-4 kor samt hästen ”Petter”, och några får (”söer” sa vi). Bråten hörde till Hagen, där fanns en gammal timrad lada som numera finns på Skutboudden i Brunskog.
På Håkanstomta bodde Gustav Hellberg med hustru Anna samt barnen Tage, Henning och Göte. De bodde där till 1930-talet, då de flyttade till Brattsättra i Långjohanstorp. Anna Hellberg var f.ö. född i Milfallet. Efter Hellberg kom Holger och Anna Nilsson till Håkanstomta. De hade inga barn, men fick senare en adoptivdotter som hette Ester. Annas bror Karl-David bodde tidvis där, han utbildade sig senare till skogvaktare.
I Lycka bodde Viktor Johansson med hustru Maja och dotter Margret. Även Viktors föräldrar bodde där, de hette Magnus och Sofia. De var gamla redan när vi kom till Humsjön, Magnus var ganska senil - han skulle ”kokkla” (trolla) på folk. Vi barn var ganska rädda för honom.
På Tomta bodde Alma och Oskar Andreasson med barnen Maja och Anna-Stina, samt Oskars bror Viktor.
Där Nere bodde syskonen Anna och Johan Andersson, samt Anselm Ekelöf som var fosterson till Annas mamma. Vi hörde berättas att Annas mamma gick från Humsjön till Stockholm för att hämta Anselm från ett barnhem. Anselm blev mentalskötare i Kristinehamn, men kom hem till Anna och Johan under julen och sommaren.

Arbete fanns för både stora och små. På hösten höggs det timmer i Billeruds skogar som sedan skulle mätas av (apteras), därefter kördes timret ihop i högar (lunning). När det blev kallare och marken frusit till kördes timmerlassen ner till stranden vid Rita för att sorteras (”tumminga”) och vältas ner i sjön för vidare flottning genom Humsjön och Flyta ner till Mangen. Vid flottningen var det arbete både dag och natt och dag för karlarna.
Så kom våren med plöjning och harvning och sådd (ploganna) och sommaren med skörd (slåttanna). På hösten fick vi ledigt från skolan för att plocka potatis (usch, tyckte vi). Vi hade fyra kilometer att gå till skolan i Tobyn, ofta fick vi pulsa i snö mellan Humsjön och Knaggen. Det blev bra motion, och det gick fort nerför backarna med skidor och spark. Vi hade mycket roligt också, när det var skare satte vi ihop sparkarna och åkte utför kullarna. Ofta kom ungdomar från Långjohanstorp och Sälsjön för att vara med på begivenheterna.
Handelsboden fanns vid Knaggen ungefär 2½ km bort, dit fick man gå för att köpa jäst för 5 öre när det fattades. All post kom med bussen till Knaggens affär. Den som först kom dit för att handla tog all post med sig till grannarna och lämnade sedan in den på Jonastomta, där alla kom förbi. De som bodde i Stensjön ca 5 km längre bort hämtade också sin post på Jonastomta när de skulle handla.
Elektriskt ljus fick vi vid slutet av 30-talet, innan dess var det bara fotogenlampor som gällde. Även karbidlampor användes på en del ställen.
1944 började nog avflyttningen från Humsjön, nu finns ingen som bor i byn permanent längre. Några hus har blivit sommarstugor.