NILS
KEYLAND 28/3-1867 - 7/7-1924 I Mangskog vistades runt 1890 Gustaf Fröding, som dessutom bodde hos sin släkting komminister Warodell i Prästgården 1889 - 1890. På samma sida av sjön som Fröding företog sina vandringar bodde författaren Tage Aurell till sin död 1976. Dessa båda är väl de som turisten först hör nämnas i samband med Mangskog. Men för ortsborna kommer
ingen av dessa ens i närheten av Nils Keylands anseende. Med jämna mellanrum
föreslås en minnessten över denne fantastiska hembygdsforskare, problemet är
alltid var man skall sätta den. Hans hemtrakt Bjurbäcken är numera helt
avfolkad, det är bara en tidsfråga när vägverket helt låter vägen växa
igen. Att sätta en minnessten nere i bygden anses väl inte heller särskilt
passande, Keyland hörde ju skogen och finnarna till. Hans gravsten vid
Mangskogs kyrka vårdas dock extra noga, och får då och då en upputsning av
hembygdsföreningen. Nils Keyland var född
Östigårn i Bjurbäcken i Mangskog, som den yngste av sex syskon. Hemmet var en
stor bondgård, men ekonomiska tillgångar i form av kontanter saknades som på
de flesta andra gårdar. Fadern Nils Olsson hade sina rötter i Stenserud i
Gräsmark. Modern Stina Andersdotter var av finska släkten Cailan, ett namn som
Nils försvenskade till Keyland. Modern var f.ö. också av finska släkterna
Laitinen i Bjurbäcken, "Jurmoinen" i Salungen och Manninen i Humsjön. Som en kuriositet kan nämnas att
Nils mor Stina först var gift med en man som var 47 år äldre än henne. Han
hette Anders Ersson och föddes 1773, och var således 96 år äldre än Nils
Keyland. Hans strävan efter ättlingar var en fåfäng uppgift. När han gifte
sig med Stina var det hans 4:e äktenskap, när hans andra hustru skulle föda
dog både hon och barnet vid förlossningen. Med Stina fick Anders Inga Maria,
Nils Keylands äldsta syster. Hon föddes 1843, Anders dog året därpå och
Inga Maria blev bara 4 år gammal. Nils var aldrig gift, han fick heller inte några barn. Ingen av hans syskon var särskilt produktiva, endast systern Kerstin fick en son som levde till vuxen ålder. Han försvann dock så småningom till Amerika. Nils Keyland visade tidigt stor begåvning, han hade "läshuvud" som man sade. Det var få bondsöner förunnat att studera, men Nils blev ett undantag. Hans mor var en mycket barsk kvinna, som inte väjde för vare sig karlar eller överhet av annat slag, kanske låg hon bakom att Nils fick studera. Nils skrevs som överårig in i Arvika läroverk, efter examen där blev det studentexamen i Karlstad 1888. 1890 tog han en fil. kand. examen vid universitetet i Uppsala. Nils ville bli lärare,
och emigrerade därför till Amerika för att studera vidare. Han levde där i
största fattigdom, och var ett tag lärare vid Hope Academy i Moorhead, med
ämnena franska och latin. Hans hälsa var redan nu vacklande, han var fysiskt
en mycket svag person. Tidvis var han nära svältgränsen och hans kropp for
mycket illa. Hans dåliga tillstånd framkom i breven hem till Bjurbäcken, och
man insåg snart att han måste hem. Pengar till biljett fanns dock inte, men
efter ett förslag av skolkamraten domprosten Bromander till Hazelius i
Stockholm ordnades med en insamlingslista. Sockenborna i Mangskog var framsynta
och kanske stolta över Nils Keylands kunnighet, så efter en insamling fanns
pengar nog för hemresan. Keyland var också en försynt och fin människa,
vilket säkert uppskattades av ortsbor och grannar.
|
Nils Keyland och en av kompisarna - bygdeoriginalet Jan ve Dammen. |
I och med
hemkomsten till Sverige fick Keylands intresse för folklivsforskning blomma ut.
Han specialiserade sig därvid på finnbygderna, och finnarnas sätt att leva. I
och med detta kom han i kontakt med Artur Hazelius i Stockholm, som 1873 hade öppnat
ett etnografiskt museum i Stockholm, som sedermera blev Nordiska museet och
Skansen. Keyland fick uppdraget att samla in värmlands - finska traditioner, något
som han gick in för med själ och hjärta. Från juli 1898 och fem månader
framåt avverkade han 300 mil, mestadels till fots. Han avverkade en rad
finnsocknar - Mangskog, Gunnarskog, Bogen, Gräsmark, Lekvattnet, Östmark,
Nyskoga, Finnskoga, Dalby, Vitsand och Fryksände. På dagarna pratade han med
fattiga finnättlingar, och samlade föremål. På nätterna gjorde han
anteckningar och skisser med ritningar och inredningar i finnstugorna. Men
framförallt samlade han in gamla föremål. Han reste runt i de gamla
finnbygderna och dammsög uthusen på allt från linberedningsverktyg till hästfordon.
Tågsätt efter tågsätt anlände till Skansen med allehanda föremål med
finsk anknytning, bl.a. rökstugubastun från Lekvattnet. På efterhand uppstod
på många håll kritik mot hans förfarande - man befarade att landsorten
skulle tömmas på sina historiska föremål, placeringen i Stockholm ansågs väl
inte gynna hembygdsmuseerna runt om i landet. De flesta av oss hembygdsvänner
instämmer säkert i detta, alltför många hus har flyttats från sina
ursprungliga byggplatser - att finna ett finnpörte från Lekvattnet Keyland hade en mångsidig
begåvning, fotograferandet var en av dem. Han registrerade med kamera och penna
jakt, fiske, kolning, tjärbränning, julseder och kosthåll. Med boken
"Folkliv i Värmlands finnmarker" åstadkom han en slags uppslagsbok
om finnkulturen, hans fotografier i boken är historiska och används i alla
sammanhang där finnkulturen behandlas. Mat var ett av hans stora ämnen, han
gjorde tjocka kokböcker med finska recept. Vid Skansen lagade han finsk mat,
visade stugorna och berättade finnskogshistorier. Han var en skicklig
fiolspelare, och samlade in folkmusik efter gehör. Han
tog aldrig lektioner i musik. Keyland var också en skicklig matematiker, och en
begåvad poet. 1906 blev han amanuens vid Nordiska museet, och chef för Skansens kulturhistoriska avdelning. 1912 valdes han till intendent vid museets historiska avdelning. Han bodde i Stockholm, men besökte sin hembygd så fort tillfälle gavs. Vid ett sådant besök, i början av juli 1924, tog han en skogspromenad. Hans bräckliga hälsa gjorde att han satte sig att vila på en sten, det var den 6 juli. Just då togs det sista fotografiet av Nils Keyland. Vid en fisketur dagen efter föll han död ner, i markerna ovanför sitt hem. Om man som mangskoging idag gör ett besök vid Nordiska museet – och därtill nämner att man är släkt med Nils Keyland - så kan man förvänta sig en mycket god service och ett extra trevligt bemötande. Detta säger väl en hel del om Keylands betydelse. Kenneth Larsson
|
Östigårn, Bjurbäcken
|
Läsövning: Bouppteckning efter Nils Olsson, Nils Keylands far: Bouppteckning Nils Keylands förfäder. Nordiska museet Keylandsfoton.
|