Mobråten renoveras och byggs till 1912.

Mobråten 1912.
Nils mor Märta och far Nils Nilsson. Svärdottern Kristina (gravid), barnbarnen Anna och Ellen Bergström.

Nils Bergströms barnbarns barn Mathias Tolén
äger detta vackra ur.

Ett Bergströmur i Mangskogs hembygdsgård Neragata.

Thomas Karlsson i Mora är samlare av golvur, och äger denna vackra möbel.

Hos Niclas Hanold finns detta ur, 
målat av hans morfar Henry Thorsander.
Foto Niclas H..

Kenneth Larsson äger detta Bergströmur.

Fodralet har Johan Andersson i Nytomta, Åstenäs gjort.

Jerry Palm i Rölladalen i Takene äger detta ur, gjort 1952. Det beställdes då av Gösta Olsson i Högboda, Boda. Jerry köpte det av Göstas son Arne.

Också detta fodral är gjort av Johan Andersson i Åstenäs.

"Agrippa" och Bergström

Journalisten Rune M-n gjorde 1837 ett reportage för Göteborgsposten om företagaren och kulturhistorikern Nathan Hedin i Sunne. Denne var mycket intresserad av golvur, och letade upp alla tillgängliga fakta om urmakare och deras klockor. Även fodralens tillverkning intresserade honom, och deras historia.

Artikeln berör särskilt den klocka som fanns i Selma Lagerlöfs hem, och som hon berör i "Ett barns memoarer" med uttrycket "som faster Lovisa aldrig släppte Prästberg i lag med". Prästberg, eller Agrippa Prästberg, var en lösdrivare och tidigare trumslagare vid Värmlands Fältjägarregemente.  Selmas far löjtnanten Lagerlöf tyckte att han var en gammal krigskamrat och var därför snäll emot honom.  Selma berättade att hon var så rädd för honom med hans stora näsa "med minst tre bukter, ett skägg som stod som en borst och ettergula ögon."

Agrippa, eller "Greppa" som han benämndes, kom en gång om året för att laga löjtnantens redan förstörda köksklocka. Denne visste som alla andra, att Prästberg inget begrep om klocklagning men lär honom ändå stanna i flera dagar och ställa med köksklockan. Så här berättade Selma om klockreparationen:

"Han plockar sönder den, smörjer den med klövfett, filar och hamrar på hjulen och sätter så ihop den igen. Detta arbete drar han ut i åtminstone tre dar, och under tiden skräpar han ner i köket med verktyg och smörja, så att det är alldeles outhärdligt för hushållerskan och pigorna. När han äntligen är färdig och har satt upp klockan på väggen, så brukar pendeln svänga ända till Prästberg har hunnit upp på landsvägen, men sedan stannar den, och det är ingen som gör något vid den, förrän Prästberg kommer igen på klocklagning nästa år."

Nathan Hedin var nu ägare av klockan, en helt vanlig Moraklocka tillverkad av A. Andersson i Mora vid 1800-talets början. Hedin hade köpt den Där Nere, en granngård till Mårbacka. Förre ägaren till Där Nere hade köpt klockan på auktionen efter löjtnanten. Klockan fungerade inte, men Hedin kände till en urmakare av den gamla stammen, som nog kunde sätta liv i klockan. Det var gamle Nils Bergström i Tobyn, en skicklig man, som han förut haft att utföra urreparationer, som krävde kunnighet och skicklighet. Han skickade sitt nyförvärv till Bergström, och i sinom tid fick han klockan tillbaka i fullgott skick.

Han visade den för Selma Lagerlöf och sade till henne: "Vad Grippa inte lyckades med, det lyckades Bergström i Tobyn med." Selma kände omedelbart igen sin fars köksklocka, vilken så långt tillbaka som hon mindes tillbaka haft den form den nu hade. Men hon kunde ej erinra sig, varför den gjorts så där rak, om det inte var för att få plats mellan ett par köksmöbler.

Nyfikenheten väcktes, och det blev en expedition till Tobyn och herr Bergström, som visade sig vara en pigg och nyter gammal urmakare, residerande i egen trevlig rödmålad stuga, ungefär halvvägs mellan Sunne och Arvika. Mangskogsbussen stannade vid Knaggen, en gammal lanthandel som så länge man minns varit ett slags centrum för denna del av Mangskogs socken, som norrut är så rik på skog och så fattig på stugor och odlad mark.

Herr Bergström log så hjärtligt mot oss, när vi förde löjtnant Lagerlöfs köksklocka och "Greppa Prästbergs" reparationer på tal. Han var allt en gynnare, Greppa, sa han.

- Kunde herr Bergström se, vad han gjort åt klockan, som rakt inte ville gå?

- Neej, det kunde jag verkligen inte, sade Bergström storskrattande. Ty "Greppa" hade inte tagit ett tag på verket, inte ett hammarslag, inte ett filtag.

- Men Selma Lagerlöf berättade ju hur han höll på kanske tre dagar och hamrade och filade?

- Ja, det kanske han gjorde, men inte lade han hand vid verket inte. Han låddes väl att han gjorde något åt klockan.

- Han var en humbug, "Greppa" alltså?

- Ja, det kan man säga.

- Kan herr Bergström tala om vad som fattades klockan då?

- Jo, det kan jag. Klockan var helt enkelt utsliten. Tappar och hjul voro utnötta, och då kunde hon ju rakt inte gå. Jag gjorde nya tappar och kuggar, och sedan gick löjtnant Lagerlöfs köksklocka....

Ur Göteborgs-Posten 21 augusti 1937